Ibland undrar jag om det ar nagot jag flyr ifran. Verkligheten? Vad ar varkligheten? Varfor kan inte detta vara verklighet? Och det spelar ingen roll hur mycket jag funderar, jag ver inte vad det ar jag flyr ifran. Min mamma fragfade mig forsta gangen nar jag var 16 och drog ivag till Halmstad i ststa minuten. "Flyr du ifran nagot?".
Jag ar val medveten om att jag mer eller mindre flydde ifran Oslo, Mamma kom och hamtade mig och jag packade alla mina grejer ifran lagenheten pa nagra timmar och jag stack utan att saga nagot till nagon forrens jag var i sverige igen. Men det var en helt annan story. Och en helt annan verklighet vart att fly ifran. Och jag vet inte vad som hade hant om jag sannat kvar.
I melbourne gjorde jag en intervju at en snubbe som holl pa att skriva en bok om livet, relationer och manniskobeteenden.. under slutet av intervjun stallde han fragan till mig, "Ar du arlig mot dig sjalv?". jaaa.. fast naae. Det var mitt svar. Jag vet att jag ljuger for mig sjalv ibland. Men fragan ar om det ar pa gott eller ont. Det ar som vita logner for mig sjalv for att kunna hantera saker battre och vet vet, det kanske inte fungerar i langden men om det kanns bra for stunden, varfor inte fortsatta da?
Men jag vet inte. Och jag vet inte varfor jag skriver allt detta nu. Jag ar vall lite forvirrad bara. skont att skriva av sig till nagot som inte staller fragor tillbaka. Just nu kanner jag att jag vill fly ifran verkligheten. Jag vill bara vara har och nu, vart jag an befinner mig, utan vetskap om vad som pagar nagon annanstans i varlden. Dags att stanga av telefonen. Har den nagonsin gjort nagot gott? Dramatiskt, klart den har. Bara jag som ar fett dalig pa att hantera situationnerna da den inte gor det. Men ta en funderare och fundera pa hur bra alla hade matt utan internet. True or fals? Istallet for att vara uppbundra med alla hela tiden och fa veta allt hela tiden.. (det man inte vet skadar inte)
Ibland blir jag arg pa framtiden. Jag vill veta allt har och nu!! Jag vet vad jag villl med min framtid men man kan ju aldrig veta hur det blir!?
"Bli aldrig beroende av nagon annan", har min mor alltid sagt. Tog jag det lite for seriost kanske? Kanske det ar en mannsklig sak att bli beroende av varandra. Dumma sjalvstandighet. anda firar vi vara landers sjalvstandighetsdagar. Kul for dom. Dumma ego. ..Jag alltsa. Har jag bara ett for stort huvud med ett for stort ego? Vems lycka ska man ta i forsta hand? Och vilken lycka i fortsa hand? Min eller varan?
Som Sanjay sa i hans introduktion till alla nya pa yoga retreatet i Sydney. "vi ar alla som en flock med faglar som flyr till ett varmare land. En fagel tar ledningen och det blir lattare for de andra bakom att flyga emot vinden. Tillsammans kan de flyga tuseltals mil langre an vad en ensam fagel hade kunnat gora. Vi ar alla har tillsammans for att hjalpa varanra pa vagen".
Jag ar 22 ar och jag har rest jorden runt och fatt sa galet mycket mer lardom i livet an vad manga andra nagonsin kommer att fa. Jag har vanner over hela varlden men anda kanner jag mig ensam. Vilket ar mannskligt. Vi alla gor det. Jag vet att jag hade kunnat andra pa det. Men da hade jag aldrig varigt den jag ar idag. Om jag hade varigt med nagon, hade jag da kannt mig ensam pa ett annat sett? Jag angrar ingenting, men jag kanske lar mig att priorireta annorlunda i framtiden? Who kows?
Jag blir galet av att inte kunna fa veta nu. Allting hander av en anledning. Vilken javla anledning. Blir allt bra i slutandan? Kommer jag nagonsin hamna pa en plats dar jag kanner ro och kan lata mig bli beroende for nagon annan. Pa ett bra satt.
Jag avundas alla manniskor som kan det. Grattis. Jag ar en liten fjart nagonstans i varlden som trodde jag hade hittat mig sjalv. Som trodde jag hade en plan.
Ar jag alrig emot mig sjalv/ Vad ar det jag vill hitta? Jag vet att jag haft allt jag velat ha framfor ogonen pa mig i flera ar men vad ar det som gjort att jag inte vagat ta det steget? dumma mig. Bra film det dar for ovrigt.
Om ni ursakrat mig sa ska jag ta och stanga av min telefon, ta en dusch och tycka lite synd om mig sjalv. Seeee... dar var jag arlig.
