Hejhej kära blogg. Just nu sitter jag (fortfarande bakfull) och fortfarande hungrig på min käre fönsterbräda i vardagsrummet, här inne är det fullt av slipdamm och gipsskivor, men fönstret är mysigt, och här kan jag sitta och nalla lite på grannens wifi. Helt ok.
Nu har jag tröttnat på att deppa. Livet blir vad man gör det till, det har jag alltid sagt och man ska alltid se det positiva i alla situationer och viktigast av allt så är jag inte längre beroende av någon annan. Mamma har alltid sagt till mig att vad jag än gör i livet, så bli aödrig beroende av någon annan. Och så fungerar jag. Jag hatar att känna den känslan att man behöver någon annan. Jag vill klara mig själv och gå dit jag vill. Nu sover jag inte längre på någon annans soffa eller behöva sitta i en teappuppgång för att vänta på att någon annan ska komma hem för att öppna dörren för mig. Nu har jag min nyckel och mitt rum... Eller aa.. Jag har tak över huvudet och en säng. Har nog aldrig varigt så tacksam för något så litet i hela mitt liv. Mat löser jag hyfsat billigt som sagt, förhoppningsvis på jobbet eller en korv med bröd för en 20a eller 25spänn för den billigaste mackan på subway haha. Hänger en del på waynes coffe och får gratis latte och en paj för kompispris. Helt ok. Dusch finns ju på jobbet och ja.. Riktigt mer än så behöver man inte. Det jag saknar är en riktigt nära vän bara. En sådan som man vet om att man bara kan stå utanför dörren vilken tid på dygnet som helst och ändå ta förgivet att man kan få komma in på en kaffe och bulle och bara snacka skit och avsluta varandras meningar för att man båda tänker lika dant. Som en jake eller johanna i boston. Eller en bruno i stockholm. En sådan som man kan vara 100% sig själv och veta att man är mer än omtyckt ändå.
Jag vet att jag har sådanna vänner här, vänner som erbjudit mig boende medans jag hittar något annat, vänner som ställt upp som fan för mig men jag känner mig ändå inte riktigt nära. Det kommer kanske. Har ju inte varigt här så länge än. Men idag märkte jag att jag känner sjukt mycket folk här redan, alla är sjukt trevliga men svåra att komma nära. Oslo är en svår stad har jg märkt. Folk säger att New York är svår ovh testar människor till 100 som bor där men jag tror fan Oslo är svårare. Folk vet om att det för många är en tillfällig stad. Folk kommer och går men vill man verkligen lära känna någon som bara ska bo här så kort tid? Jag vet inte. För mig är det värt det. Man ska alltid ha många vänner. Man klarar sig aldrig ensam. Men att vara omgiven av 100 människor som vet vem du är men du vet om att du aldrig kommer ringa i nödläge.. Det kommer aldrig slå en ritigt jävla nära vän. Jg brukar fundera på vad man hade valt ibland. 100 halva vänner eller en solmate. Hmm.,, bakfylleångesten med de djupa funderingarna efter 4 dagas supande är extrem haha.
Hur som helst, idag har vart en ganska bra dag ändå, eller väldigt bra. Min kompis från tyskland har dock åkt hem. Jag vaknade vid 12 och stack ner till subway. Svängde förbi waynes coffe för den dagliga gratislatten och drog ner till operan. Satte mig i solen och käkade. Satt någon timma pch filosoferade på livet. Bestämde mig för att jag är trött på att må dåligt och ha otur med saker och ting, bestämde mig för att det är jag som betämmet över mitt liv och vart min standard ligger, log och stack in till centrum igen, stack in till baren där kevin jobbar och tjötade lite skit med honom och en polare till honom. Stack iväg på schoppingrunda, köpte 2 välbehövda jackor och sen hem och lämna dom, träffade 2 framtida roomies innan jag stack iväg till waynes coffe igen för middag. Tjötade en del med andrea som jobbar där. Sen tillbaka till kevins bar där nu hela pojkligan med bartenders satt. Insåg då att jag fan känner hela bunten på 15 bartenders och vakter haha. Alla är så söta ich alla var stenpackade. Sjukt roligt gäng. Blev kvar där någon timma innan jag stack hem. Nu njuter jag av min stund i tystnad och ensamhet i fönstret med allt slipdamm. Så ja. Det var vad jag hade att säga idag. Godkväll
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar